Våga Leva

Det okända
När du har kommit till gränsen för allt ljus Du känner till och Du står inför att stiga ut i det okändas mörker: Då är förtröstan att veta att en av två saker kommer att hända. Det kommer att finnas något stadigt att stå på eller Du kommer att lära Dig att flyga.

Det var N gång…

När jag gick i första klass skulle vi skriva uppsats. Min började Det var N gång… Min kompis påpekade att N skulle stavas en, inte bara bokstaven n. – Nähä, sa jag. Det fattar väl alla att det är N. Det ska vara så. Obstinat var jag redan då. Hade mina egna idéer om skrivandet. Det har jag fortfarande. Om du är van att läsa det som är strukturerat och punktat i akademisk ordning kan mitt sätt att skriva kännas nytt till att börja med. Men om du sätter dig bekvämt till rätta och låter orden som du läser föra dig in i samtalet, som om jag sitter bredvid dig i soffan, så vaggas du snart in i bokens resa.

Vad handlar boken om?

I himlen finns inga hemligheter. I himlen finns inget lidande. I himlen existerar inte konkurrens. I himlen vet man inte vad skuld är.
Du behöver inte vänta. Den himmelska energin finns här på jorden redan nu. Den är i dig och mig. Livsenergin som håller oss levande, själen som bor inom oss förstår den naturliga lösningen, där inga hinder finns, där rädslan är ett okänt begrepp.
Ju mer vi släpper taget och reser på livets flod och överlämnar oss till livets dans, ju mer är vi ett med den himmelska energin.
Livet är här och nu, i detta ögonblick. Oavsett var du är, oavsett vad du tänker eller känner, är du en andlig varelse i en jordisk kropp.
Varför är du här? För att lära dig vara människa med alla de fel och brister och klantigheter det innebär. Som själ är du redan perfekt. Som människa lär du dig innebörden av att inte vara det.
Denna boks resa från idé till förverkligande har varit en upplevelse av vad det innebär att vara människa. Till att börja med hade jag ett enormt motstånd till att skriva boken. Hela jag skrek ”jag vill inte!” som en trotsig liten barnunge.
Jag skrev ändå. Korvade mig igenom det där motståndet. Skrev, var arg, ledsen, glad, intelligent, korkad, funderade och berättade, huller om buller. Inom motstånd ligger mycket energi som bara väntar på att få flöda.
Så kom sommaren, folk var lediga och nyfikna på mitt nya verk. Äntligen skulle de få läsa på svenska.
Självklart ville jag ha hjälp med korrekturläsning och feedback. Synpunkter är ett bra ord. Kritik känns inte bra. Kritik är lika svårt att ge som att ta emot. Men boken var inte färdig. Ändå kändes det rätt att lämna ut ett grovmanus till en nära krets. Den har väckt många känslor. Uppenbarligen skulle det vara så här, men varför?
På grund av att manuset släppts i grovform var det lättare att ha synpunkter. Det har blivit både beröm och konflikter. Jag känner att vi alla gått en överkurs i personlig utveckling med mitt manus som katalyserande verktyg. I slutändan känner jag att det kommer att bli bra. Men mitt i stormen känns det inte alltid behagligt.
Texten har satt tummen i vissa blåmärken. Frågor som jag inte ens tänkt har dykt upp. Det har inte varit lätt att lyssna till ärliga synpunkter, heller inte lätt att leverera dem. Jag känner att jag växer i detta och likaså mina vänner. I vissa fall har vi kommit varandra närmare.
Min reaktion är annorlunda. Jag tar in vad andra har att säga, begrundar och funderar. Tidigare hade jag upplevt samma budskap som starkt kritiserande. Att de har rätt och jag fel. Men efter allt inre arbete så upplever jag det annorlunda. Mest spännande är att det sätter igång något hos varje läsare. Men inte samma sak. Reaktionerna är helt olika. Vad vill det säga?
Nyligen såg jag filmen What the Bleep do we know!? (www.whatthebleep.com) Vad vet vi – egentligen!? på svenska. Den handlar om kvantfysik, medvetande, tankar och känslor. Om hur allt hänger ihop.  Andligheten och fysiken närmar sig varandra i sina funderingar. För vad vet vi egentligen? Vad är egentligen sant? En röd tråd i filmen handlar om hur vi ser det vi förväntar oss. Vi ser det som speglar vårt inre. Vi tolkar varje händelse utifrån vårt inre bagage.
Filmen What the Bleep do we know!? poängterade vidare hur vi blir beroende av tankar eller känslor. Vi blir vana vid att få en kick av en viss sorts känsla eller situation. Omedvetet skapar vi den om och om igen. Det uppstår ett sorts missbruk. Även om vi säger att vi vill ha lugn och ro, så känner vi oss inte tillfreds när det väl inträffar. Då vill vi att något ska hända.
En del blir beroende av häftiga upplevelser. Jakten på spänning söker mer och mer, men blir aldrig tillfredsställd. Andra hamnar i samma sorts konflikter, har alltid något att reda ut. Konsten är att upptäcka dessa mönster och förändra dem.
Under min utvecklingsresa har jag förlöst många känslor och händelser. Efter nyckelsessioner (förklaras i kapitlet Shen-terapi) har jag känt ett enormt lugn, eller tomrum, samtidigt som jag uppmärksammat att dramatiken försvunnit. När jag blivit medveten om hur osensationellt livet kan vara har det känts ovant. Jag har fått jobba på att vara kvar i det. Inte söka det där upphetsade tillståndet av gammal ohejdad vana.
Att bli medveten är inte lätt. Livet går oftast på autopilot. Det spelar ingen roll hur många kurser du gått, hur många böcker du läst, hur många häftiga behandlingar du varit igenom om de inte lett till insikt eller förändring. Det är först när vi reagerar annorlunda på en liknande situation som vi verkligen har lärt oss läxan.
Några tankar till läsaren. De stycken som väcker en känslomässig reaktion vill säga dig något. Kanhända att det bara handlar om att jag uttryckt mig klumpigt, eller att jag rentav har fel. Men det kan också vara så att här finns något för dig att jobba med. Vad reagerar du på och vad handlar det om på ett djupare plan? Har du en åsikt som starkt skiljer sig ifrån min? Bra.
Jag får en känsla av att boken är en sorts katalysator till förlösning. Här finns möjligheter för oss alla att växa. Alla får ha en åsikt. Vi behöver inte tänka lika. Alla känslor är ok. Vad väcker mina ord i dig?
Jag känner mig lite som Stuart Wilde (www.stuartwilde.com). Han är en av mina favoritförfattare. Skillnaden är att han helt medvetet slänger ut ett påstående som alla har en stark åsikt om. Han står kvar som en åskådare medan tumultet bryter ut. Ljudnivån från diskussionen går i taket. Reaktionerna handlar om vadå? Han hjälper människor att bli medvetna om sina käpphästar, sina blinda sidor, sina ömma punkter.
Jag gör tydligen det med. Men jag gör det inte med flit. Det bara blir så. Jag delar med mig av mina tankar, mina känslor och mina åsikter. Det väcker dig. Kanske jag säger saker som du tänkt men inte vågat yttra? Kanhända påminner mina berättelser om ditt eget liv.
Tankarna vandrar till mitt intuitiva måleri. Varje tavla väcker helt olika reaktioner från varje människa. Tavlan fungerar som en spegel av betraktarens inre. Visar du den för tio personer kan du få upp till tio tolkningar av vad den handlar om.
Denna bok är likadan. Du ser vad som är ditt att se. Vad du sen gör med det är ditt beslut.

Alla har DET inom sig

De säger att alla har en bok inom sig. Det kanske är sant. Alla har vi någonting inom oss som vill ut, som kommer att berika oss om vi vågar släppa fram det. Den här boken visar dig hur du kan få livsenergin att flöda så att du kan skapa något nytt. Det kan vara en bok, en idé för en ny produkt, ett nytt liv, en lösning på ett problem du gått och grunnat på, ett helt nytt samhällssystem eller en liten förändring i ditt liv. Processen är den samma, vad som är viktigt är att få igång det kreativa flödet.
Lösningen finns inom dig. Knepet är att få den logiska hjärnan att släppa fram det ohämmade flödet så att idérikedomen får fart. Det kan ske på många sätt. Vi har väl alla gått och grubblat på något och så helt plötsligt när vi minst anar det trillar polletten ner. Kanske när du är ute och går, eller står och diskar, eller så dyker lösningen upp i drömmarna om natten.
Kreativiteten är en del av livsenergin. I andra kulturer kallas denna energi för prana, chi eller ki. Vi känner den som intuition och inspiration, eller som magkänsla. De som sysslar med healing kallar den för biofältet. I religiösa sammanhang är det anden, eller den gudomliga kraften som representerar livsenergin. Terapeuter talar om emotionell, mental, fysisk och själslig energi. Vetenskapligt talar man om termodynamik och delar upp den i potentiell energi, kinetisk (dvs rörelse) energi och statisk energi.
Allt är energi och del av livet. För att kreativiteten ska blomma behöver vår livsenergi flöda fritt.

Beslutet

Första steget har du tagit. Du har plockat upp den här boken. Du har i alla fall tänkt tanken att du kanske skulle kunna göra något. En bok eller annat projekt eller en liten förändring. Du söker efter ett sätt att komma vidare. Kanske har du gått i väggen eller råkat ut för en livskris. Du kanske upplever att du behöver hitta hem till dig själv, att du gått vilse någonstans på vägen. Möjligtvis känns organisationen du jobbar i för stel och livlös. Eller så är du helt enkelt intresserad av hur du kan bli mera kreativ och få mer livsenergi. Lugn, du har kommit till rätt plats.
Nästa steg är det viktigaste. Beslutet. Bestäm dig för att du ska ta tag i det. Nu! Intentionen är otroligt viktig i allt skapande. Viljan, att gå vidare, att våga förändras, att våga ta steget in i något okänt är oerhört viktig. Det sätter vår kurs, så att säga. Du behöver inte önska dig något stort, det lilla är vad de flesta egentligen drömmer om. Att få en bra vardag, med intressant sysselsättning och trevliga relationer, att ha det bra med andra ord. Som min före detta granne ofta sa “man kan inte mer än äta sig mätt.”
Men man måste ta det första steget mentalt. Man måste vilja något. En av mina vänner gick bort nyligen. Under sjukdomens gång sa hon ofta “jag vill bara bli frisk.” Min fråga var “vad vill du göra när du är frisk?” Vi behöver ett syfte, en anledning att vara kvar här på jorden. Jag tror min vän var färdig, hon hade inget mer som hon ville göra här. Hemma för själen är ju egentligen i himlen. Jag ser det som att vi är andliga eller själsliga varelser som kommer ner på jorden för att lära oss att leva. Jag tror vi lever många liv och varje inkarnation har sitt speciella tema eller lärotillfällen. Detta är min sanning, kanske inte din. Jag tror inte det finns någon sanning med stort S som gäller för alla. Med andra ord finns det ingen enhetslösning, den är individ- och situationsanpassad.
Du kanske redan vet exakt vad du vill, du har ett klart mål i sikte. Skriv ner det och sätt upp det på ett ställe där du blir påmind om det då och då. Du kan lägga det vid sängen eller sätta upp det på kylskåpet eller insidan av garderobsdörren. Huvudsaken är att du erkänner för dig själv vad du egentligen vill, att du vågar släppa fram dina innersta önskningar.
Om du i nuläge inte har klart för dig vart du är på väg, är det helt i sin ordning. Att ta fram DET som finns inom dig är vad denna bok handlar om. Det kanske inte alls blir vad du tror.

Vad är DET?

DET kan vara
en bok
en idé
dig själv
dina känslor
din livskraft
ditt mod
något du alltid velat göra
lösningar på ett problem du grunnat på
nya strukturer i samhället
Alltså är detta en mångsidig bok, den kan besvara många behov. I allmänhet riktar jag mig till en bred publik. Jag ser inte de helande eller kreativa processerna som till för några få utvalda, utan som redskap vi alla kan använda.
Min vision är att det kommer att vara lika vanligt att ha en behandlingsbänk hemma som en dator eller TV. Det kommer att vara lika självklart att det finns meditationsrum på företag som konferenslokaler.
Vi kommer att kunna gå på IKEA och handla allt vi behöver för att må bra och vara kreativa. Vi kommer att upptäcka att Gosa/Kela kuddarna och täckena där har inspirerat oss att gosa och kela med varandra.
Ända sedan jag gick lärarutbildningen i Shen-terapi har jag tänkt att undervisningen borde ske på annat sätt. De flesta elever kommer aldrig att kunna livnära sig som terapeuter. Dessutom är de flesta där för sin egen utveckling, även om de kanske inte inser det då. Jag har fått ut oerhört mycket genom att byta behandlingar med andra terapeuter. Värdet har legat i att vi har lärt oss samma grunder och kan hjälpa varandra.
Det är dit jag vill komma med mina böcker och kurser. Lära er grunderna i de kreativa och terapeutiska processerna så ni kan fortsätta på egen hand.
Mitt mål är att starta självgående grupper, att lära ut grunderna och lotsa er igenom processen för att sedan släppa er fria att fortsätta på egen hand. Mitt sätt att lära ut skiljer sig från det traditionella. En kursdeltagare sa att jag gör det så enkelt och naturligt, som om “det här kommer ni ihåg från andra klass.” Jag delar med mig av det jag kan, agerar som en katalysator för gruppens processer och låter livsenergin flöda. Det betyder att jag också går in i mina processer under resans gång.
Bästa sättet att lära sig något är att vara med i en grupp som träffas regelbundet under en längre tidsperiod, där teori varvas med praktik, där man får tillfälle att lära känna och jobba med varandra och där det ges tillfälle till repetition, fördjupning och en förlösning av sina egna processer. Så småningom sitter kunskapen i ryggmärgen.

Skapa utrymme

För att kunna ta fram det som finns inom dig behöver detta “något” plats eller utrymme. Om ditt liv är fullspäckat och du känner stress och tidsbrist behöver du först rensa lite. Skapa plats för det nya. Ge utrymme för något nytt att komma in. Om du gått i väggen har universum redan ordnat detta utrymme. Det är upp till dig vad du gör med det.
Ett sätt att börja processen är att använda kilprincipen. Man börjar med det roliga, i andra ändan. I stället för att städa, så börjar man med att ta in lite av det man vill ha. Då är det lättare att ta tag i rensningen. Som i allt annat handlar det om både och, alltså inte antingen eller. Det ena utesluter inte det andra.
Vad är då kilprincipen? Helt enkelt kilar man in det nya, man börjar i det lilla, med små steg, så småningom kan man öka på, göra kilen större. Konkret handlar det om att ändra sina vanor. Säg att du vill skriva en bok, då måste du ju börja någonstans. Med kilprincipens hjälp sätter du nu av tid varje dag för att drömma om ditt projekt.
Drömma? Men jag trodde det handlade om att skriva, skriva, skriva? Att man måste vara disciplinerad och skriva varje dag, hamra sig fram och kämpa? Ja, det finns författare som jobbar så. Jag tror på att leva i livets flöde, att skriva när anden faller på. Jag tror inte man kan forcera kreativitet. Skriver jag när energin finns där, när jag känner för det, så blir det bra. Jag gav ut tre böcker på tre år så metoden fungerar, det vet jag. Utåt sett ser det inte ut som jag anstränger mig. Det gör jag väl inte heller, jag följer med i flödet.
Tro inte att detta betyder att man kan fly från sitt öde eller att det inte är emotionellt svårt ibland, det är det. Knepet är att inte backa för det som kommer i ens väg. Att följa flödet betyder att ibland får man rida på kaosvågen, ibland får man stilla sig i tomrummet, invänta, ha tålamod. Ibland får man sitta där tills man har korvat sig igenom det. Även om man skulle vilja springa till kylskåpet och stoppa i sig något, prata av sig på telefonen eller avleda uppmärksamheten på ett eller annat sätt, så vet man innerst inne att nu finns materialet här, nu är det dags att sätta det på pränt.
Visst, du kommer att ha många invändningar och rädslor. Detta är naturligt. Vad du än gör som är nytt för dig kommer att göra dig nervös. Knepet är inte att göra sig av med fjärilarna i magen, det kan du inte. En av mina tidigaste klienter var professionell föredragshållare, anlitad som huvudattraktion på stora konferenser.
– Knepet är att få fjärilarna i magen att flyga i formation, sa hon.
Nästan alla stora skådespelare berättar om nervositeten de känner innan de går upp på scenen. Oavsett hur länge de hållit på, oavsett hur rutinerade de än är, så känner de av fjärilarna i magen. Vad vi vanliga dödliga behöver förstå är att nervositeten är naturlig, att kittlet i magen är där som en vän, som visar oss att vi är på rätt väg. Vad som händer när vi vågar utforska gränserna, när vi blir vän med fjärilarna, är att vi växer som människor. Och det är ju därför vi är här på jorden, för att utvecklas.
Man kan se det som att man dansar med sina fjärilar. Det var väl en bra bild? Dansande fjärilar. Tänk på det nästa gång du ska göra något läskigt. Att ställa sig upp och prata inför grupp är mer skrämmande än att dö, tycker de flesta människor. Att sätta sina tankar på pränt är kanske inte lika obehagligt, men det är få som bara sätter sig och skriver. Även när de vet att detta vill de.
Universum var tvunget att få mig på fall för att jag skulle fatta. Visst, jag hade gått och tuggat på att skriva, men inte riktigt kommit till skott. Försökte allt annat för att få min verksamhet att få fart. Så en dag halkade jag medan jag klippte gräsmattan och bröt fotleden. Jag fattade direkt. Ok, jag ska skriva. Jag hade ju tänkt tanken länge nog. Då satte jag igång.
Astrid Lindgren skrev ner Pippi Långstrump efter att ha stukat foten och blev sängliggande i sex veckor. En av mina väninnor hade funderat i flera år på att skriva en bok. Jag påpekade, att hon kanske inte behövde vänta tills hon bröt fotleden för att sätta igång. Hon fattade vinken. Hon bröt ett förhållande istället. Nu är första boken färdig och en andra på gång. Du behöver inte vänta på att universum ska ta till släggan för att du ska komma igång. Du kan börja nu.
Du kan börja med att kila in dagdrömmen. Skrivandet för mig är kanske 20% av processen, resten är förarbete. Ungefär som att måla ett hus. Förberedelserna är 80%. Man ska bestämma färg, undersöka vad för sort, hur man gör, gå och köpa grejer, flytta undan saker, skrapa och slipa och tvätta, täcka och tejpa över. Allt detta innan man ens målat ett penseldrag. Skrivandet är en liknande process.
Det börjar med en dröm. Jag är av naturen filosof och drömmare så det här passar mig så bra. Man kan dagdrömma i en hängmatta, man kan sträcka ut sig på soffan med en gosefilt, man kan sätta sig i en tankefåtölj, man kan skapa sig en funderingsplats. Många idéer kommer till mig när jag är ute och går i naturen eller står och diskar eller ligger i badkaret. Meditation är ett annat ypperligt drömredskap.
Jag tror vi har tappat förmågan att drömma. Vi har glömt hur man sitter och tomglor, hur man inte gör något utan bara sitter och stirrar ut i tomma intet. Att ligga på sofflocket och dega är bästa grogrunden för kreativa projekt. Det är inte alls lathet, det är kreativitet. De bästa idéerna, de nya visionerna kommer inte från människor som ständigt är sysselsatta och upptagna. De har inte tid att drömma. Men där det finns gluggar av “bara vara” har anden en chans att komma in. Häri ligger också nyckeln.  Det ska inte vara så perfekt eller inrutat. Då finns ingen plats för det oväntade. Det är i det oplanerade som magin kan komma fram. Vi vet inte vad som ska hända exakt. Visst, det är fjärilarna på gång igen, men de hjälper oss skapa magi.
Fjärilen börjar som en larv, går igenom puppstadiet för att sedan transformeras till en vacker fjäril. Vi och våra kreativa och läkande processer går igenom liknande stadier. I början är man en larv, man kanske till och med känner sig larvig? Så går man in i en kokong, insluten i sin egen dröm, lite som att gå i ide eller vinterdvala, för att så småningom födas som den vackra fjärilen. En härlig liknelse.